En avhandling avslutas med en tack-del, där man ska tacka dem som tackas bör. De som skall finns med på baslistan är handledarna, avdelningschefen, teknisk personal, kollegor, datapersonal,finansiärer (om man t.ex fått resestipendium). Vilka man utöver dessa väljer att officiellt tacka är fritt.

Det finns en risk för att tacket blir som tacktalen under Oscarutdelningarna - oändliga namnlistor... Oftast blir de också bara namnlistor, eftersom det inte finns plats att vara personlig (och de flesta förstår nog att det inte är särskilt lämpligt heller). Personligen tror jag att det är bäst att hålla tacket kort och konsist och sedan skriva personliga hälsningar, fulla med koder och interna skämt, för hand i varje enskild kopia istället. Visst kan man tycka att det är roligt att se sitt namn i tryck, men den nyhetens behag försvinner rätt fort. Man ska komma ihåg att avhandlingen arkiveras på Kungliga biblioteket för all evinnerlighet. Vilket betyder att de känslosamma utbrotten, som många tack utmynnar i, bara kommer att vara kommande generationer till glädje och gamman. Men den som vill underhålla framtida läsare, står det naturligtvis fritt...

Så för att försäkra sig om att så lite skrivglädje som möjligt finns kvar för tacket - skriv dem sist. Efter att avhandlingen är klar och man bara skrivit under några månaders tid, har en viss skrivkramp inträtt och den främsta önskan är bara att få lägga undan alltsammans. I den sinnesstämningen finns ingen lust att skriva och det som åstadkoms kommer att sakna snickarglädje. Resultatet: ett enkelt och stringent tack, utan känsloutbrott och kärleksförklaringar. Tack!

Avhandlingen skall lämnas in till tryckeriet om femton timmar. All text är nu klar och det som återstår är att sätta in bilderna och skriva in bildtexterna.

Det blev tolvtusen ord till slut - något jag hade lite svårt att tro för två veckor sedan, då textmassan var uppe i blygsamma fyra tusen. Omfångsökningen har varit imponerande - 200% på två veckor. 

Nu är jag ofattbart trött  på svarta bokstäver på vitt papper. Jag vill aldrig någonsin läsa något igen, för att nu inte tala om att skriva. Från och med nu ska jag bara titta på TV...

Nu är min avhandling uppe i ungefär 4400 ord och jag har kommit igenom det allra värsta.

Jag har skrivit den allmänna introduktionen, och kommit igenom de delar av den som jag inte är expert på. Det har inneburit att jag varit tvungen att läsa väldigt mycket - det mesta sådant som jag till slut inte ens nämnde i texten... Det känns som om jag slösat lite tid på att läsa så mycket allmänna saker, men det kanske lönar sig i längden. Jag känner att börjar få lite koll på läget, så det kanske inte var helt bortkastat ändå. Nu har jag dock kommit till mitt specialområde, så nu behöver jag inte läsa så mycket extra i syfte att förstå vad jag läser, utan behöver bara ta reda på vem som sagt vad. Så efter att ha seglat ute på öppet hav är det äntligen land i sikte...

Mina handledare har också fått se det jag åstadkommit hittills och omdömena har varit väldigt positiva. Det känns skönt att ha fått "godkänt" - både på texten och på det upplägg jag valt. Så nu är det bara att fortsätta.

Den 6 november ska det senast lämnas till tryckeriet, så jag har ännu lite tid på mig. Jag har dessutom det lättaste kvar - mitt egna specialområde och sammanfattning av min egen forskning. Vilket jag till all lycka behärskar, så det är bara att skriva...

Jag hade som plan att skriva det svåraste först, eftersom det tar mest tid och det antagligen är bäst att skriva något svårt innan man får panik på grund av tidspress. Det man redan kan är lättare att skriva när man är stressad - kan man det tillräckligt bra kan man nästan låta ryggmärgen ta över... Nu känns det som att mitt beslut var ganska klokt. Det var väldigt jobbigt att läsa in sig på ett helt nytt ämne och bara se hur dagarna flöt förbi utan att textmassan nämnvärt ökade i omfång.

Men som sagt, nu har jag koll på läget (åtminstone i jämförelse med förra veckan...)

Vis av gårdagens erfarenhet hade jag bunkrat upp med växel (20-lappar) och begav mig full av tillförsikt till Lasarettsbiblioteket. Jag stegade fram till kortapparaten  - det enda som stod mellan mig och min artikel.

Det blev naturligtvis ett av dessa "jag ska bara"-tillfällen.

OK - steg 1. Tryck på knappen "nytt kort". Bra.

Steg 2: peta in lämpliga pengar. En 20-lapp - varsågod.

"Vänta 3 sek" säger apparaten och sväljer sedeln. För att efter 3 s spotta ut den.

Uppenbarligen borde jag ha strykt den först. Sablar. Fast "njet problema" som de säger - jag hade ju tre stycken av dem.

Jag väljer ut den allra slätaste och försöker mata in den- maskinen är totalt kallsinnig.

Efter ett tag kommer jag på att maskinen kanske glömt bort vad jag ville -och trycker igen på "nytt kort" och erbjuder min slätaste tjuga. Huips, säger det och efter 5 sek är jag stolt ägare till ett kopieringskort från Lasarettsbiblioteket - med 10 kopior.

Eftersom jag nu bestämt mig för att jag är intresserad av TVÅ artiklar i tidningen, så är jag inte säker på att det räcker och bestämmer mig för att köpa några kopior till. Närmare bestämt för 10 kr (två femmor - vis av erfarenheten tänker jag inte börja övertyga maskinen om att mina sedlar faktiskt är gångbar valuta).

Som man säger så här i Nobelpristider: ÄNTLIGEN! är jag färdig för att börja kopiera.

Fram med tidskriften, in med kortet i kortläsaren-

KORTET HAR FASTNAT. jaha. Försöker en gång till - samma resultat.

HRMMM... Som tur är kopieringsmaskinen intill ledig.

In med kortet. Inga problem. Så in med tidskriften, tryck på gröna knappen - ingenting. Men vad är det nu då? Kortläsaren fungerar, visar på rätt antal kopior, vad nu?

Det står något på kopieringsmaskinens display "F1. Se instruktion sedan öppna F2". Nej. Nej. Nej - jag vill bara kopiera- snälla? efter ett tag kommer ny information upp "papperstopp".

Nej NU-U! HIt med kortet tillbaka till kopieringsmaskin 1, som lyckades låsa in mitt kort sist jag försökte. Den här gången går det bättre. Den kanske fattar att jag inte är på humör för strul just nu

OK. Djupt andetag. Slår på kopieringsapparaten. Inga pappersstopp här (bra). Lyfter på locket och stöter på problem nr2: åt vilket håll ska man lägga sitt papper för att få ut en stående A4? Hmmm... lägger tidningen slumpmässigt i maskinen, eftersom jag inte orkar vara logisk längre.

Resultatet: en stående A4, men dessvärre saknas 5 cm av andra spalten. Där rök en kopia. OK, längre in den här gången - och en fin, läsbar A4 kommer ut.

Dags för sida två. In med tidningen i kopieringsmaskinen, tryck på knappen och ut kommer - en liggande A4 som är en kopia över den övre delen av hela UPPSLAGET.

NEEEJJJ!!! Prövar en gång till - jag kanske hade lagt tidnigen lite snett och så hade kopiatorn lite svårt att förstå hur det skulle vara....

Och vad jag får ut är: den övre delen av hela uppslaget... AAARRRRGGGHHH!!!!! Nu RÄCKER det!

Jag stegar fram till bibliotekarien och svamlar upprört (och tyst; eftersom jag ändå är på ett bibliotek) något om att jag behöver hjälp med kopierandet, eftersom det jag får ut ser ut som det gör (och radar dramatiskt upp mina "alster" på disken).

Den stackars bibliotekarien är väldigt tillmötesgående och erbjuder sig att ersätta någon ekonomisk förlust jag lidit (fyra kopior. Riktigt SÅ fattig är jag inte) OCH att kopiera upp mina artiklar åt mig. Vilket han gjorde gratis på personalkopiatorn ("för den är lite bättre än dom därute"). 

Så till priset av fyra kopior och 100 hjärtslag/min får jag 12 snygga kopior. 

Fast lite skäms jag nog... Stackars bibliotekarien, det var ju inte hans fel att kopiatorerna är jättekonstiga. Jag tror inte att jag kommer att ta till dramatik nästa gång jag vill ha något "på köpet"...

Jag har börjat gilla Lasarettsbiblioteket mer och mer. Det är lite svårt att hitta, men väl där har de allt - alla tidskrifter som SKA vara där och en förstående personal. 

Nu har jag lyckats med att söka jobb också. I ett par dagar har jag skrivit CV och personligt brev hela kvällarna och nu har jag äntligen blivit färdig.

Jobbet jag sökte tyckte jag skulle passa mig perfekt, trots att de som sökte personal ville ha någon med sämre utbildning.

Hursomhelst är CV:t ivägskickat - ansökan via nätet är fasligt praktiskt - en hel dag innan sista ansökningsdag. Då är det bara att  se om man kan kanske kommer på intervju...

En avhandling börjar med en allmän introduktion till det ämne, som doktoranden tänkt vidga mänsklighetens kunskap om med sitt lilla bidrag. För att kunna skriva något allmänt om ämnet, måste man läsa in sig på det som skrivits tidigare - lämpligen artiklar som publicerats i en vetenskaplig tidskrift.

Just nu håller jag på med att samla dylik bakgrundsinformation och hittade av en slump en artikel som lät intressant. Den var publicerad 1996, men var skriven av en av de stora inom mitt fält, så det kunde naturligtvis inte skada. Problemet är bara, att tidskrifter från mitten av 90-talet inte alltid finns elektroniskt, utan man måste söka upp den själv på biblioteket och kopiera upp den. Alternativt betala bibliotekarien för att göra det - men det gör man ju inte om det är någorlunda praktiskt att göra det själv.

Nåväl - tidskiften och numret jag sökte fanns på mitt campusbibliotek tvärs över  korridoren där jag håller till. Väl där informeras jag om att biblioteket nu håller på att göras om. Tidskrifterna flyttas till en annan plats (ej specificerat vilken) till förmån för kurslitteratur för studenterna. Faskens... Eftersom det sista som dör är hoppet, kontrollerade jag för säkerhets skull att inte "min" tidskrift stod på sin plats. Och det gjorde den naturligtvis inte.

Bäst att fråga bibliotekarien vart min tidskrift fått flytta. Först kollade hon på datorn och se - tidskriften skulle finnas på Campusbiblioteket. Sedan började jakten efter den: den fanns inte där den enligt alfabetet borde vara, vilket betyder att den kanske fanns i hylla Ö, som innehöll tidskrifter A-M(!!).

I min enfald trodde jag alltid att bibliotek var organiserade efter ett system...Eller nu jag kanske bara lite fyrkantig - "kaos" är väl också ett system.

Naturligtvis fanns min tidskrift inte där (heller). Nu måste mer seniora bibliotekarier, som är ansvariga för flytten, konsulteras.  De visste besked: eftersom det fanns ett exemplar av tidskriften på universitetets landsortsdepå 50km från ingenstans, så hade exemplaret från Campusbiblioteket "gallrats". Jaha.

"Du kan ju alltid beställa artikeln" föreslog de.

Jag ville ha artikeln för 5 min sedan och gratis, så nej tack. Dessutom sade datorn att det fanns ett exemplar på Lasarettsbiblioteket, som jag kunde besöka på vägen hem.

En av mina vänner tycker att alla som är bibliotekarier är lite konstiga. Det har jag tyckt att är fördomsfullt kategoriserande, men efter att ha råkat ut för personalen på Campusbiblioteket och deras härjningar bland universitetets samlingar, så börjar jag vara beredd att hålla med. Det stämmer i varje fall in på vissa på Campusbiblioteket.

Väl på Lasarettsbiblioteket hittar jag så min tidskrift, rätt nummer finns i hyllan - det enda som saknas är ett kopieringskort.

"Har du ett kopieringskort på något annat av universitetets bibliotek? För de fungerar här också", upplyste mig den tjänstvilliga bibliotekarien.

Jovisst hade jag det - från Campusbiblioteket.

"De har tyvärr ett annat system, så deras kort fungerar inte här", fick jag till svar av bibliotekarien.

Varför är jag inte förvånad? Ett bibliotek som "gallrar" unika exemplar av tidskrifter, kan väl ändå inte hålla sig till samma kopieringskort som alla andra. Det skulle ju göra livet alldeles för enkelt för biblioteksbesökarna.

"Men du kan köpa ett kort i den här maskinen - det kostar 20 kronor och då får du 10 kopior. Du kan sen ladda kortet med fler kopior",  fortsatte hon.

Yes!, tänkte jag, 121,50 kr i plånboken - jag får just ett kort så det räcker till min artikel!

"Ja, just det, den tar inte 1-kronor", tillade bibliotekarien innan hon gick.

Sablar. 15 kr att köpa kort för. I och för sig tar maskinen även 100-kronors sedlar, men jag är inte i nuläget i behov av 143 kopior.

Medan jag stod och brottades med min inre girigbuk, råkade jag lyfta blicken mot kopieringskortsalstrarmaskinen. Vad ser jag för meddelande som rullar på displayen? Vad annat än:

KORTEN ÄR SLUT

Ridå.

Så fick vi morgondagens schema från ledningen:

"all personal samlas till gemensamt fika kl.9.30 den första onsdagen i varje månad"

Alltså:

Nu ska ni umgås och ha trevligt - verkställ!

Vart försvann det lilla ordet "välkommen"? Ett fall för Magdalena Ribbing kanske? 

Avhandlingen har inte kommit så långt idag. Jag märkte att det fanns vissa luckor i mitt vetande inom vissa områden, så dagen har mest gått åt till att läsa in mig på sagda fält. Sen skrev jag lite också och har nu kommit upp i en hel sida text. Inte så mycket kanske, men det är en början...

Så till något helt annat. Jag har lite svårt att förstå folk som vill ge sina barn konstiga namn. Nu menar jag inte "Loke Styrbjörn" eller andra kombinationer av namn som finns upptagna i almanackan, utan riktigt konstiga namn. Vi har ju fått läsa om sådan fall ganska ofta på sistone - barnen som föräldrarna vill att ska heta "Pripps" eller "Luleå". Men i detta hänseende var allt inte bättre förr.

Idag fick jag ett mail från en person som i förnamn hette Lillebil. Lillebil? Naturligtvis trodde jag att det var ett skrivfel - att människan på riktigt heter Lillemor eller något liknande. Jag kollade upp det och det visade sig Lillebil är det riktiga namnet.

Det här väcker ett antal frågor  - frågor som gärna fått sova vidare...

Lillebil - är det en hon eller han?

Hur uttalas det? Lille-Bil eller Lill-Ebil? Eller kanske det finns ytterligare alternativ?

Och slutligen 10 000 kronors frågan: Varför? Hade föräldrarna en speciell förkärlek till Austin Mini?

Hursomhelst får man vara tacksam gentemot sina egna namnkonservativa föräldrar...