En avhandling avslutas med en tack-del, där man ska tacka dem som tackas bör. De som skall finns med på baslistan är handledarna, avdelningschefen, teknisk personal, kollegor, datapersonal,finansiärer (om man t.ex fått resestipendium). Vilka man utöver dessa väljer att officiellt tacka är fritt.

Det finns en risk för att tacket blir som tacktalen under Oscarutdelningarna - oändliga namnlistor... Oftast blir de också bara namnlistor, eftersom det inte finns plats att vara personlig (och de flesta förstår nog att det inte är särskilt lämpligt heller). Personligen tror jag att det är bäst att hålla tacket kort och konsist och sedan skriva personliga hälsningar, fulla med koder och interna skämt, för hand i varje enskild kopia istället. Visst kan man tycka att det är roligt att se sitt namn i tryck, men den nyhetens behag försvinner rätt fort. Man ska komma ihåg att avhandlingen arkiveras på Kungliga biblioteket för all evinnerlighet. Vilket betyder att de känslosamma utbrotten, som många tack utmynnar i, bara kommer att vara kommande generationer till glädje och gamman. Men den som vill underhålla framtida läsare, står det naturligtvis fritt...

Så för att försäkra sig om att så lite skrivglädje som möjligt finns kvar för tacket - skriv dem sist. Efter att avhandlingen är klar och man bara skrivit under några månaders tid, har en viss skrivkramp inträtt och den främsta önskan är bara att få lägga undan alltsammans. I den sinnesstämningen finns ingen lust att skriva och det som åstadkoms kommer att sakna snickarglädje. Resultatet: ett enkelt och stringent tack, utan känsloutbrott och kärleksförklaringar. Tack!

Avhandlingen skall lämnas in till tryckeriet om femton timmar. All text är nu klar och det som återstår är att sätta in bilderna och skriva in bildtexterna.

Det blev tolvtusen ord till slut - något jag hade lite svårt att tro för två veckor sedan, då textmassan var uppe i blygsamma fyra tusen. Omfångsökningen har varit imponerande - 200% på två veckor. 

Nu är jag ofattbart trött  på svarta bokstäver på vitt papper. Jag vill aldrig någonsin läsa något igen, för att nu inte tala om att skriva. Från och med nu ska jag bara titta på TV...